EN JULSAGA

På julaftons morgon föll ett stilla snöfall över nejden.  Allt var stilla och rofyllt, det bleka morgonljuset kunde anas över trädtopparna, men än så länge sov alla på den lilla gården som låg lite undanskymd där i skogskanten.

I skogsbrynet höll en liten harfamilj på att äta frukost. Där fanns smaskiga videbuskar att knapra på, och här och där under snön gick det också att hitta grenar och kvistar som framför allt harungarna tyckte om att gnaga på.  

Några piggögda ekorrar for runt i en hasselbuske och letade fram de sista hasselnötterna, och det var ett fasligt skuttande fram och tillbaka.  

Alldeles i närheten, fast inne i den vildvuxna fruktträdgården, gick det några rådjur och krafsade fram nerfallna, frusna äpplen som de förtjust smaskade i sig.

Och inne i uthuset där tamdjuren fanns, där andades allt frid och ro än så länge.  Där inne sov alla tungt, och lyssnade man noga så kunde man till och med höra några spridda snarkningar här och där, det gällde ju att samla krafter inför dagens arbete.  

Fast några katter hade redan vaknat, och de sträckte lättjefullt på sig innan de satte sig tillrätta för att putsa sig fina inför dagens slit.  

Och uppe i själva boningshuset verkade det som att det var något på gång nu.

Man kunde se ett fladdrande ljus i fönstret och det började så sakteliga ringla lite rök ur skorstenen.   

Dörren öppnades och en liten rödklädd gumma med en stickad luva på huvudet kilade snabbt iväg till brunnen för att hämta en spann vatten.  

Det var kallt ute, och gumman skyndade sig in med sitt vatten.  Men strax därefter kunde man känna hur en ljuvlig doft av nymalet kaffe spred sig ända ut på gården.  

I uthuset hade djuren väckts av ljuden från gumman som hämtade vatten, och runt om i båsen började nu alla morna sig på sitt eget vis.

Allra-snabbaste sträckte på sina långa ben och var noga med att stretcha alla muskler ordentligt, hon ville verkligen inte ha träningsvärk när kvällen kom.

Alla-vackraste hade fullt upp med att spegla sig och rätta till alla hårstrån så att de låg alldeles perfekt.

Alla-snällaste hade fullt upp med att kila runt och se till att alla var vakna och hade det de behövde.

Allra-roligaste satt på en låda mitt i uthuset och underhöll de andra med roliga historier medan de gjorde sina morgonbestyr.

Allra-tråkigaste gick runt och predikade för de andra om vikten av att städa sitt bås ordentligt, och att ingen fick gå ut förrän de bäddat och gjort snyggt efter sig.

Allra-elakaste smög in och ut i de olika båsen och stökade till när de andra städat, så att Allra-tråkigaste blev mer och mer irriterad.

Allra-tröttaste sov djupt och blev gång på gång väckt av Allra-ordentligaste, men somnade hela tiden om igen.

Allra-nyttigaste hade fullt upp med att göra i ordning nyttig och hälsorik mat till alla de andra.

Allra-slarvigaste rusade runt och vände upp och ner på det mesta, och hoppades hitta alla sina saker som konstigt nog fanns spridda överallt.

Allra-starkaste gick omkring och spände musklerna och tog varje tillfälle att lyfta på sånt som råkade stå i hans väg.

Allra-smartaste var strängt upptagen med att försöka läsa en bok medan hon kammade sitt långa hår.

Allra-ordentligaste var den som till sist såg till att alla var färdiga och redo för dagens arbete.

Och när alla sent omsider ätit och hittat alla sina saker och bäddat och gjort klart, då öppnade Allra-ordentligaste dörren och släppte ut dem på gården.

Och ut på gården, i full fart, rusade ett koppel av springer spaniels tätt följda av några av katterna.

Snön sprutade runt tassarna, öronen flaxade vilt och alla svansar viftade glatt när alla sprang så fort de kunde för att hinna först fram till stugans dörr. 

Försten fram, vilket naturligtvis var Allra-snabbaste, hoppade upp mot handtaget och öppnade dörren, och in i stugan rusade ett koppel glada hundar. 

De omringade gumman som stod vid spisen och kokade gröt… och hon hälsade glatt på allihop och kontrollerade att de alla såg rena och fina och välkammade ut.

”Ja”, sa gumman, ”nu får ni springa upp och väcka husse, ni har en lång dag framför er idag”.

Och alla tio hundarna, tätt följda av tre katter, rusade uppför trappan till husets sovloft.

Däruppe sov husets herre djupt. Han låg på rygg i sin stora säng, och hans vildvuxna skägg fladdrade i takt med att hans snarkningar hördes vida omkring.

I ett huj var hans säng invaderad av glada springrar, och ett våldsamt tumult uppstod. 

”HOHOHO”, hördes långt där nere under alla hundarna.  ”Ni klämmer sönder mig… HOHOHO… alldeles galna är ni…”.

Efter en hel del bökande så kunde gubben ta sig upp ur sin säng, och följd av alla hundarna klev han nerför trappan och in i köket där gumman nu hade gröten färdig.

Gubben och gumman satte sig till bords för att äta sin gröt, och alla hundarna la sig runt omkring i lugn väntan på det som de visste skulle komma. 

Och när gubben och gumman var mätta och belåtna, då fick var och en av hundarna en grötklick i en liten skål. Och alla katterna som följt med in fick en slurk mjölk i sina skålar.

När alla skålarna var renslickade reste sig gubben och sa till gumman att: ”Nu är det nog dags att sätta igång om vi ska hinna allt” och så tog han på sig sina stövlar och gick ut.

Han styrde kosan mot uthuset, där fanns det han nu behövde. Och naturligtvis följde alla hundarna med honom, nu var det ju snart dags…

Och gubben öppnade de stora dörrarna till uthuset, försvann in och kom efter en stund ut med en stor släde som han drog fram och ställde på gården.

Sedan gick han många vändor och hämtade stora säckar som han mödosamt lastade på släden, och hela tiden sprang hundarna där och hjälpte honom genom att plocka upp de paket som ibland råkade ramla ut ur säckarna som han släpade på.

Till slut var gubben så trött att Allra-starkaste fick släpa ut de sista säckarna ur uthuset och lyfta upp dom på släden.

När alla säckarna var lastade på släden sa gubben:

”Nu har gumman säkert en kopp kaffe till mig. Under tiden jag dricker kaffe  kan  Allra-smartaste och Allra –ordentligaste se till att göra er alla i ordning.”

Och så klev han iväg över gården och in i stugan igen.

När han försvunnit utbröt ett våldsamt kaos bland alla hundarna.  Men så småningom blev det lite lugnare och man kunde urskilja rösterna från Allra-ordentligaste och Allra-smartaste när de kommenderade och dirigerade alla de andra hit och dit.

Och när alla de andra hundarna stod par-om-par på två raka prydliga rader, då försvann Allra-ordentligaste och Allra-smartaste in i uthuset och kom så småningom tillbaka med en hel hög selar och tömmar.

Och sedan gick de från hund till hund och selade på varje hund ordentligt, och som avslutning selade de på varandra och ställde sedan in sig först i varsin rad. 

Och när alla stod där påselade och klara, redo för dagens hårda arbete, då kom gubben ut igen. Nu hade han stärkt sig med en kopp kaffe, och han hade bytt om till sina arbetskläder, och som kronan på verket hade han tagit på sig sin tjocka, varma, goa, röda toppluva som var så vackert prydd med en stor vit tofs.

Han gick runt till alla hundarna, klappade om dom lite, kollade att selen satt som den skulle, sedan satte han sig i släden, tog tömmarna och var redo för dagens arbete.

Gumman kom ut på trappan för att vinka adjö, och när gubben tjoade och ropade….  ”HOHOHO  alla mina hundar…i galopp…  här kommer jultomten med alla barnens julklappar!”….   då spände alla hundarna sina muskler och fick fart på den stora tunga släden.

Bort över gården gick det i full galopp… fortare och fortare och fortare och fortare…  svansarna viftade och öronen flaxade vilt när alla tolv hundarna sprang så fort de kunde…  och till slut gick det så fort att hela ekipaget lyfte och seglade iväg över trädtopparna.

Och gumman, som stod kvar på trappan och vinkade, kunde i lugn och ro vända tillbaka in  i stugvärmen i trygg förvissning om att tomtens fantastiska hundar skulle hjälpa honom så att alla barn, jorden runt, fick sina julklappar i tid.

GOD JUL!