VALP ATT HÄMTA!
Visst är världen konstig och orättvis! Här har jag nu i fem års tid varit mattes gulleplutt och ögonsten och så kommer hon helt plötsligt hem med en valp som hon påstår skall bo hos oss. Storebrorsan var ju smart nog att sätta monstret på plats med en gång, men jag, som enligt matte är världens snällaste hund, var ju hänsynsfull och rädd om den lille, så nu sitter jag där i smeten ordentligt. Hör bara!
Vem tror ni hänger i svansen på mig så att jag inte kan gå? Jovisst, monstret förstås!
Vem tror ni drar mig rakt över golvet i svansen? Jovisst, monstret förstås!
Vem hänger i mina öron så att de blivit minst dubbelt så långa? Jovisst, monstret förstås!
Vem stjäl min mat och mitt godis om jag försöker spara lite på det? Jovisst, monstret förstås!
Vem har tagit min plats i sängen bredvid mattes kudde? Jovisst, monstret förstås!
Vem lägger sig ovanpå mig när jag ligger hos matte i soffan så att jag måste flytta på mig för att inte kvävas? Jovisst, monstret förstås!
Vem får apportera mina fåglar och mina kaniner när vi är ute och tränar? Jovisst, monstret förstås!
Så här skulle jag kunna fortsätta i evighet, livet är numera ett elände och allt är monstrets fel. Visst tröstar matte mig och säger att det blir bättre när monstret vuxit till sig lite, men tro det? Varför i all världens da’r måste matte ha en hund till när hon har mig och storebrorsan? Ibland hör jag faktiskt att hon säger att hon önskar alla hundar dit peppar’n växer (det gäller naturligtvis alla utom mig!) och då hoppas och hoppas jag att hon verkligen skall skicka iväg dom, men hittills har hon tydligen ändrat sig i sista stund för både brorsan och monstret är kvar.
Ibland åker matte iväg ensam med monstret och då hoppas jag alltid att hon skall komma hem utan honom, men han är alltid med hem igen. Och det värsta är att han är jättelycklig över att träffa mig och brorsan, och bara sprudlar av lycka när han berättar vad han och matte gjort.
Han är nog ganska dum han, som inte begriper att jag bara blir avundsjuk på honom och ännu mer önskar att han försvann!
I alla fall så har vi en hund över nu, om nu någon av er vill ha en. Han är för all del ganska fin och blir nog en duktig hund med tiden, men jag ser gärna att det sker hos någon annan än hos oss. Han är ganska mysig att kura ihop sig hos i soffan, men det förutsätter att han är trött och sover, annars bits han. Han går att dela säng med om man inte är så nogräknad, och enligt brorsan är han riktigt hyfsad bara man sätter honom på plats. Matte påstår att han är jätteduktig och vansinnigt lättlärd, men hon är i detta fallet inte fullt tillräknelig.
Jag tycker i alla fall att det vore lämpligast om han flyttade. Det vore trevligt att träffa honom ibland, för om han bara bodde hos någon annan så skulle jag nog gilla honom skarpt, men som sagt, kom gärna och hämta honom! Koppel, säng och matskål medföljer, men passa på när matte är borta!
Hälsningar från en förhoppningsfull Samson