Hundar med personlighet är väl något av det charmigaste som finns? Problemet är bara att mattes hjärta alltför ofta smälter när hon egentligen borde förhärda sig och vara sträng och tillrättavisande. Vår vilda cockervalp Samson, i denna skrivande stund knappt 10 månader, har ett övermått av både charm och personlighet och det klarar han sig långt på vill jag lova!

Till historien hör också att vår vilda valp har en stor passion här i livet som överskuggar allt annat (även mat konstigt nog!), och det är STRUMPOR! Inget, absolut inget, kan överträffa lyckan att få stjäla en strumpa, tugga lite hål här och var på den och sedan gömma den på ett fiffigt ställe som bara han hittar!

En konstig knöl under mattan kan mycket väl vara en väl gömd strumpa, och under kuddar och täcken hittar man alltid en blöt vältuggad strumpa vid sängdags. Eftersom sonen har väldigt svårt att hålla ordning på sina grejor, så finns det också för det mesta en strumpa att hitta här och var i hans rum, så tillgången sinar aldrig.

Vid storröjningar i sonens rum dyker många, sedan länge försvunna, strumpor upp, och det är ju bra, om de inte vore perforerade med hål efter ett intensivt tuggande, vilket de nu är! Lämnar vi dörren öppen till klädkammam eller garderoben så syns genast svansen från en cockervalp sticka ut genom dörren. Där inne står Samson, vilt grävande bland skor och annat bråte. Allt för att hitta ett så bra gömställe som mjöligt till den strumpa som han nyss har hämtat från ett annat fiffigt ställe, och nu tänker gömma för framtida behov.

Han riktigt bevakar oss när vi tar av oss strumporna och även om han inte riktigt har mage att stjäla dem direkt ur handen på oss, så kollar han noga var vi lägger dem och så fort vi går därifrån, vips är de borta! Ibland sätter tydligen strumpbegäret till ordentligt, för ett par gånger har det hänt att han har stulit en strumpa direkt från foten på sonen.

Ett av dessa fräcka tillgrepp skedde vid ett tillfälle när vi lugnt och stilla satt och tittade på TV. Samson låg till synes lugnt och stilla på golvet nedanför vår soffa och ingen var förberedd på vad som skulle hända.

Sonen satt som vanligt och vickade på fötterna hit och dit, och det blev tydligen för mycket för strumpgalne Samson. Plötsligt slängde han sig över den ena foten, grabbade tag i strumpan och ryckte och slet förtvivlat. Sonen hojtade och skrek, Samson ryckte och slet allt vildare, och plötsligt lyckades han få loss strumpan från foten. Glad i hågen galopperade han iväg med strumpan hängande ur munnen och sonen efter, vilt hojtande, och ännu en vild jakt runt lägenheten tog sin början.

Jakten slutade som vanligt med att hunden och sonen ramlade i en hög, vilt sprattlande och båda två i full färd med att försöka slita åt sig strumpan. Strumpan har nu naturligtvis sett sina bästa da'r, och när jag lägger mig i det hela och tar strumpan ifrån dem så är det bara blöta rester kvar av den forna strumpan. Som tur är, så har vi många trevliga försäljare på vårt torg när det är torgdag, och många av dem säljer bra och billiga strumpor. Numera är jag stamkund hos dem alla!!

Illustration: Marianne Arthursson