Vår vilda cockervalp

Visst har jag haft hundar "i hela mitt liv", men varje hund är ju unik och ger nya erfarenheter och det har jag verkligen fått erfara med vår nya vilda cockervalp som i skrivande stund är sex månader.

Vårt nya vilddjur heter egentligen Skvattramsson, kallas till vardags Samson och i desperata stunder MONSTRET, och han är verkligen sjövild! Lurvas (vår "gamla" cocker) är, och har alltid varit, mycket livlig och pigg, men den här modellen slår alla rekord. Att skåda honom när han tar sats och i flygande fläng och full galopp lyckas stjäla en matbit ur Lurvas matskål är nästan obeskrivligt. Lurvas hinner varken fatta eller förhindra vad som händer innan Samson har försvunnit runt närmsta hörn med stöldgodset. Står jag däremot och bevakar måltiden så sitter Samson helt sedesamt och fridfullt och tittar smäktande på Lurvas matskål, men vid första lilla ouppmärksamhet från min sida så är stölden ett fullbordat faktum.

Sitter familjen i vardagsrummet, vid det låga stöldvänliga bordet, och fikar, så har Samson kommit på att man kan gå till altandörren och se jätte-kissnödig ut, för då reser sig någon vid bordet för att gå och öppna dörren. Sedan är det som bäddat för en snabb rusch mot bordet där han blixtsnabbt norpar åt sig det som den snälla "dörr-öppnaren" har lagt ifrån sig. Det här är ett mycket populärt trick, hemmafolket går inte på det längre, men ibland lyckas det ju med besökande och ett lyckat försök då och då räcker för att Samson skall vara nöjd.

Bästa stöldtricket var nog det som han lyckades med en dag när middagen förbereddes på den utdragbara skärbrädan i köket. Telefonen ringde, jag gick för att svara, vände ryggen till några sekunder och när jag vände mig om och lyfte luren fick jag samtidigt syn på Samson. Den stackaren som ringde borde fått en chock, för samtidigt som jag lyfte luren skrek jag i panik 'NEEEEJ SAMSON, LÅT BLI!!!!".

Hängandes i frambenen, sprattlandes med bakbenen i luften och med en hals som nästan var giraff-lång försökte Samson nå köttbitarna som låg på skärbrädan. Hur han kunde klamra sig fast i skärbrädan med framtassarna är en gåta, men hängde där gjorde han, och han kämpade som en vilde för att nå fram till läckerbitarna. Jag slängde telefonluren, slet ner vilddjuret och började gapskratta. Samson blev jättelycklig, gjorde nya glada skutt för att nå bytet och i mina försök att lugna ner honom satte jag mig på huk. Det var ett stort misstag! Innan jag hann blinka hade han använt mig som stege, nådde upp till köttbitarna, stoppade munnen full och sprang för livet!

Nä, nu jä…. , tänkte jag och sprang efter. Jag hyste inte stort hopp att få tillbaka några köttbitar, men helt ostraffad kan han ju inte räkna med att få vara efter en så fräck stöld. Jakten gick i galopp runt lägenheten, Lurvas stod vid sidan om och stormskällde, Samson tuggade allt vad han orkade medan han sprang, och jag hade fullt sjå att hålla masken och verka arg.

Jakten tog slut när Samson inte klarade en sväng, utan sprang rakt in i väggen där han hamnade på rygg och jag hann upp honom. Snabbt in med handen i Samsons mun, och visst fann jag en liten, ännu otuggad köttbit som jag triumferande halade fram. Med köttslamsan i ena handen och ett rejält tag med den andra handen i Samsons halsskinn höll jag en föreläsning om mitt och ditt och vådan av att stjäla. Samson ägnade stunden åt att försöka få tillbaka köttbiten, som han säkert ansåg var hans, samtidigt som han glatt viftade på svansen. Lurvas däremot, som känner sin mattes humör, hade förståndigt nog stannat på behörigt avstånd och åsåg det hela med stor förvåning.

Egentligen kände jag nu mest för att sätta mig på golvet och släppa fram det hysteriska skratt som bubblade i mig, men både jakten och straffpredikan skulle ju ha varit förgäves om jag gjort det, så jag tog mig i kragen och plockade fram den stränga, arga minen samtidigt som jag tog ett stadigare tag i Samsons nackskinn. En ny predikan, och nu såg han i alla fall lite skamsen ut, så efter ett sista "passa dig du" släppte jag honom och tyckte att det kunde vara nog nu. I samma sekund kom jag ihåg telefonen, och visst är det väl tur att ens vänner också är hundfolk, för vem annars skulle snällt vänta i telefonen och lugnt säga "Hej, det är jag, har du tid nu?" när jag äntligen flåsade fram mitt "Hallå"?

Illustration: Marianne Arthursson