En gammal mans undran.

OK då, visst är det väl bra att flytta på sig...  och Sörberge är väl helt OK, men.... inte skall man väl vid den här åldern behöva ändra på alla sina vanor bara för att matte bestämt att vi skall bo hos Kurt o Pecca??

*    En fin trädgård, jodå... härlig att lufsa omkring i.
*    Flera härliga promenader varje dag ihop med Pecca o Teddy.
*    Och sällskap hela dagarna av matte!!!

Allt detta är på plussidan efter flytten.... MEN..... en minussida finns det också:

*    Kurt kräver att jag lyder honom första gången han säger till mig!!!!! och att jag lyder VARJE gång han säger nåt!!!

Har ni nånsin hört på maken??? Matte och jag brukar småprata lite när vi är ute och går. Kom nu Samson, säger hon... och jag hör henne, men är kanske upptagen just då av något viktigt. Kom nu, säger hon igen... och jag hör då också, men är inte riktigt färdig med det som jag gjorde.... och så ungefär lagom tills hon höjer rösten och säger KOM NU!!!! då är jag klar och kommer glatt skuttande. Ganska trevligt tycker jag att det är.... och matte vet hurdan jag är och tycker det är OK... om jag inte går till överdrift förstås.

Men Kurt....  han säger allting bara en gång han, sedan kommer han klivande och nyper mig i örat om jag inte lyder omedelbart. Jodå, ni hörde rätt... nyper mig i örat!!!! Mig, gamle Samson som med ålderns rätt har tagit mig vissa små obetydliga friheter. Teddy svansar ju naturligtvis omkring benen på Kurt jämt och ständigt och fjäskar allt han kan, men det är inget för mig det inte. Och inte tänker jag ge mig så lätt inte.....   fast Kurt är förstås fruktansvärt envis... han också. Så ibland så ger jag mig, fast inte alltför enkelt, som till exempel när vi har tagit morgonpromenaden i vårt bostadsområde.

Vi brukar traska iväg tidigt på morronen när nästan alla sover. Genom bostadsområdet och in i skogen på andra sidan järnvägen, och alla vi hundar brukar få gå lösa när det är så lite folk vakna och ute. Många härliga dofter är det på vägen, men jag är ju fortfarande, trots min ålder, fruktansvärt beroende av min matte, så när vi närmar oss hemma så tänker jag på min mysiga matte och grips av en akut längtan efter henne. Så när vi kommit så långt att jag ser vårt hus, då kan jag inte hålla mig längre... jag bara måste rusa hem till min matte. Kurt ropar STANNA med sin stora stränga röst och Pecca och Teddy tvärstannar, men jag är ju nästan hemma hos matte nu och pinnar på så snabbt mina små ben bär, och si, där är äntligen min matte. Men ofta så bryr hon sig inte om mig, hon står och fnissar halvt hysteriskt och kikar bort bakom mig... och gissa.... där kommer Kurt flåsande, arg som ett bi och alldeles röd i ansiktet. Kul, vi springer tydligen ikapp hem till matte... han gillar också henne... fast jag vinner alltid!

Men Kurt är lite ful han, han vill gärna vinna språngmarschen så han tar upp mig i famnen och bär tillbaka mig till startplatsen, han vill gärna ha ett försök till....  Och så sätter han ner mig, säger STANNA och tror att jag är så dum så att jag skall ge honom chansen till tjuvstart. Nej du, här gäller det att vara på alerten, så jag sticker iväg snabbt  som ögat igen. 

Och hör hur Kurt flåsar bakom mig, illröd i ansiktet och ilsket muttrande något obegripligt, men jag är snabbast och hinner först till matte igen. Men han är en dålig förlorare han, bara för att han är störst och starkast så skall han till varje pris vinna. Han lyfter upp mig igen (mycket förnedrande att bli buren på det sättet!!!) och bär mig tillbaka till startplatsen. Där sitter Pecca o Teddy och ser ut som vettskrämda frågetecken, dom fattar ingenting dom, och inte orkar dom vara med i tävlingen heller, ynkligt med ungdomen nu för tiden! 

I alla fall så börjar alltihop om igen.... jag tar snabbt ledningen och Kurt flåsar mig i bakhasorna.... och matte ser vid det här laget ut som om hon fått magknip där hon står hysteriskt skrattande uppe på trappan.  Men nu har jag fått nog.... en gammal man orkar inte hur mycket som helst.... så när Kurt bär tillbaka mig denna gången så låter jag honom vinna, han behöver nog det så att hans självförtroende inte helt försvinner. 

Men han tror säkert att han på något vis har besegrat mig... men han vet inte han, att jag är världens mest envisa cocker och det vill inte säga lite det.

Och inte kan det väl vara meningen att man skall behöva foga sig i en massa nyordningar heller? Över 10 år gammal och med alla dom erfarenheter som jag har.... inte skall väl jag behöva ändra på mina vanor nu heller?? Och min matte bara ler och säger att jag är supercharmig och har personlighet.... så visst kan ni väl förstå varför jag älskar henne??