Visst känner väl du också
Tilda? Du vet, hon som finns på alla hundtävlingar som du åker till. Hon har
passerat livets gyllene medelålder och är nu på väg nedför livets trappa,
vilket hon till sin stora sorg är mycket medveten om. Och hon är ensam här i
världen om att kunna precis ALLT om hundar och hundträning.
Av någon underlig anledning når hon aldrig några framgångar med sina egna hundar, men det beror ju självklart inte på henne. Tänk vilka underbara förklaringar till sina erbarmliga insatser som hon har samlat på sig under årens lopp. Nu har hon ett stort förråd av såna som hon tar till när framgångarna uteblir. Det är alltid lika spännande att höra hennes bortförklaringar, folk flockas runt henne på tävlingarna enbart för att få höra hennes fantastiska, otroliga bortförklaringar. Hon blir något av en sagotant där alla står med tindrande, förväntansfulla ögon för att få höra dagens saga.
Nyinflyttad, och helt utan förutfattade meningar om både folk och fä här i trakten, anlände jag till en av mina första tävlingar här i vårt nya distrikt. Mycket folk, och lite nervös stämning som det brukar vara på tävlingsdagens morgon. Och när vi kom in i klubbstugan så verkade den alldeles fullsatt. Vi tittade oss villrådigt omkring och upptäckte ett bord där det bara satt en dam och en herre. Alla andra bord var upptagna och folk satt på stolar mellan borden också, men vid just det här bordet fanns det plats. Och det borde ha gjort oss misstänksamma, men icke…..
Vi gick snabbt dit med våra kaffekoppar, sa hejsan, hejsan till dom som redan satt där och satte oss ner. Och redan efter några minuter slog det mig att jag nog äntligen träffat på det riktiga genuina originalet av allvetaren Tilda.
Otroligt underbart…. alla tidigare Tildor bleknade vid en jämförelse, här satt verkligen originalet och hon började omedelbart berätta om hur mycket hon kunde och vad duktig hon var med sin hund. Vi kände oss som rena nybörjare och vi väntade nästan på att hon lite nedlåtande skulle klappa oss på huvudet, det var i alla fall den attityden hon bemötte oss med. Men efter lottningen drog vi oss snabbt undan, vi skulle ju tävla och hade annat än Tilda att tänka på.
Men vi hann i alla fall beskåda Tildas uppvisning på lydnadsplanen och den var… hmmm... intressant. Med tanke på att hon var så himla duktig så var uppvisningen lite märklig. Ingenting fungerade, hennes hund var ledsen och tryckt, och domarens nollor var många. En engångshändelse kanske, sånt kan ju hända alla någon gång då och då. Men hon bokstavligen slängde in sin hund i bilen efteråt, och när hon stötte på oss sedan så hävdade hon att det dåliga resultatet enbart berodde på att tiken var skendräktig. Sånt kan ju hända förstås, så vi sa lite tröstande att det säkert skulle rätta till sig till nästa tävling, och det höll hon med om. Vid prisutdelningen var hon den första som fick gå fram och hämta sitt protokoll, dom började från slutet av resultatlistan. För oss gick det bättre… men Tilda glömde att gratulera oss, vilket många andra glatt gjorde.
Nästa tävling var redan helgen efter, och tänk Tilda var där…. jättekul. Hon hälsade hjärtligt och berättade hur bra träningen gått under veckan, idag skulle det gå bra. Vi önskade lycka till och ägnade oss sedan åt våra egna hundar. Men det är klart att vi kikade när det var Tildas tur på planen… och resultatet var om möjligt ännu sämre än helgen innan!
Den här gången slängde hon också in hunden i bilen direkt efteråt, men nu skällde hon dessutom på den stackarn hela vägen till bilen. Sedan satte hon riktning mot oss. Små röda rosor på kinderna skvallrade om att hon var riktigt upprörd och innan hon nått riktigt ända fram till oss började hon högljutt beklaga sig. Hade vi sett så hemskt publiken uppfört sig? Njaaaa, det hade vi nog inte förstås. Jodå, just när hon var uppe på planen hade flera stycken stått och lekt med bollar och dessutom låtit sina hundar skälla och störa. Och tänk på alla dessa barn som sprang omkring utan att någon brydde sig om att hålla reda på dom, ibland var dom ju alldeles i kanten av appellplanen. Det var ju inte konstigt att hennes lilla tjej inte kunde koncentrera sig.
Jag som så ofta har tränat med lekande barn runt benen tyckte ju att hon överdrev en smula, men vi sa bara lite lamt att det går nog bättre nästa gång, man kan ju inte ha otur jämt. Och då höll hon ju med och försvann sedan utom synhåll. Vid prisutdelningen, som även nu gjordes från slutet, var hon först fram igen. Återigen hade vi tur och lyckades bättre, vi fick en buckla till och med. Och många gratulerade oss och tyckte det var kul att det gick så bra för oss, men Tilda, hon bara försvann hon…..
Och på nästa tävling var hon där igen, allas vår Tilda. Men nu hade minsann nåt hänt. Hon tittade rakt på oss när vi kom, men vände sedan demonstrativt bort blicken och låtsades inte om oss. Ingen större förlust för vår del, men så rastypiskt för en Tilda. Mönstret ute på lydnadsplanen upprepades även denna gång, men för att göra det lite extra spännande så sprang hunden till och med ifrån henne när de kom upp på appellplanen. En modig hund vill vi påstå….. Tilda var inte glad. Hunden och husse fick dela på hennes utskällning efteråt. Och återigen gick det bra för oss, men mitt i gratulationerna föll min blick på Tilda som stod och blängde på oss. Om blickar kunnat döda så skulle jag inte sitta och skriva det här nu.
Nu tog det ett par veckor innan vi sammanträffade med Tilda igen. Men inte heller nu såg hon oss. Däremot hade hon hittat andra som hon ivrigt pratade med. Och även om det var en bit emellan oss så hörde vi klart och tydligt hur hon berättade om deras tidigare klass II-tävlingar. Men inte mycket av det hon sa stämde med verkligheten, men det var ju inte vårt problem….. Hennes nya favoriter åstadkom ungefär samma resultat som hon och hennes hund, vilket innebar att hon den här gången slapp inta sista platsen i resultatlistan. Och det sista vi såg av Tilda den dagen var när hon glatt pladdrande lämnade klubbstugan tillsammans med sina nya vänner.
Och nästa gång var det tävling på vår hemmaklubb, och Tilda var ju där förstås. Nu sjutton, tänkte jag, nu skall hon inte slippa undan. ”Hej, sa jag glatt, hur går det? Går det bra för er?” Och hör och häpna, det sa hon att det gjorde. Visserligen hade det ju inte gått så bra när vi tävlat på samma ställe, men det var bara tillfälligheter, förra helgen hade det gått jättebra. ”Men så kul sa jag. Grattis! Hoppas det går bra för er idag också då”. Men så flög den lille lede i mig och jag fortsatte: ”Vi har ju haft tur och bara tagit 1:a pris hittills, så idag är det nog vår tur att misslyckas”.
Det var inte snällt, men inte ens vilda hästar hade kunnat få mig att avstå. Men Tilda hade ju inte varit Tilda om hon inte visat sig situationen vuxen. Hon gjorde en snabb kontring och frågade ljuvt: ”Hur gammal är din hund nu då?” Och jag insåg snabbt fällan, men kunde ju bara svara att han var 6 år. Då log Tilda triumferande och sa snabbt: ”Jaja, då har jag ju 2½ år ytterligare på mig att träna för att få lika många 1:a pris som ni har.”
Touché…. visst är Tildorna härliga?
Men triumfen räckte inte så långt. Återigen hamnade Tilda näst sist igen och för oss gick det "som vanligt" lite bättre. Men på nåt vis hade hennes lilla triumf varit plåster på såren för henne i alla fall. På nästa tävling hälsade hon faktiskt på mig igen, även om det var jag som tog initiativet. Och även om hon ännu aldrig sagt Grattis till oss när vi tagit fina placeringar så känns det i alla fall som om Teddys ”höga” ålder på något vis har gett oss hennes godkännande till att få lyckas.
Den stackars Tilda kan ju inte veta att Teddy var nästan 6 år innan han debuterade på tävlingsplanen.
Men länge leve Tildorna, dom ger lite extra krydda åt hunderiet!