Betraktelse över en gammal hund.

Snart 12 år gammal, grå på nosen och skumögd, men ändå så pigg och glad. Samson är inte helt döv, men hör väldigt dåligt nu, och dessutom är hans syn inte bra. Exakt hur dåligt han ser är ju svårt att avgöra, men synen är rejält nersatt. Eftersom han hör så dåligt, försöker vi använda teckenspråk så mycket som möjligt på promenaden, men vi får använda stora tecken så att han ser ordentligt. Han är ju van att alltid på gå lös på promenaden, men han hör ju inte längre när man säger åt honom eller ropar på honom. Oftast är det inga problem, men när han fastnar vid en smaskig doftfläck så tappar han lätt bort oss. Han hör oss om vi ropar riktigt HÖGT, men han kan inte riktningsbestämma varifrån ljudet kommer, och så ser han oss ju inte heller om vi hunnit en liten bit före, så ibland springer han åt fel håll. Och när han inte ser oss där så blir han nästan lite panikslagen och springer fortare och fortare... åt fel håll. Så oftast är det vi som springer..... för att komma nära honom, så att han uppfattar vad vi vill. Ofta är han hjälpt av att se vad de andra hundarna gör, då följer han dom, men ibland har dom avverkat de där dofterna långt före honom och då blir han efter. Det verkar som om han numera behöver längre tid för att analysera olika dofter, kanske kopplar inte hjärnan lika snabbt numera.

Men sätt koppel på hunden tycker säkert nån nu då.... men han har gått lös i hela sitt liv och förtjänar att få fortsätta med det. Han behöver få snusa i sin egen takt, och även att få ta promenaden i sin egen takt. Vissa dar är sämre än andra när man är gammal. Oftast tassar han med snabba steg före oss, men vissa dar går det lite trögare och då håller han sig i hälarna på oss. Dom bra dagarna, som är de allra flesta, springer han hit och dit och undersöker både det ena och det andra, och när man då ser honom röra sig i terrängen kan ingen tro att han är såpass gammal som han är.

Han sover tungt numera, antagligen beroende på den dåliga hörseln. Nästan inget väcker honom, inte ens kylskåpsdörren numera. Men även här följer han ofta de andra hundarna. Han kan ligga och sova djupt när Pecca får för sig att det smyger skummisar utanför vårt hus och börjar skälla. Efter några skall vaknar Samson till, vacklar sömndrycken upp från bädden och börjar kompis-skälla han också. Han vet inte vad som händer, eller vad dom skäller på, men hjälper till gör han.

Och han är helt fixerad vid att finnas just exakt där jag finns. Han travar efter överallt. Lägger sig till ro för att sova och får sekunden efter resa sig för då flyttar jag på mig. Tänk er hur man rör sig i hemmet och t.ex. vattnar blommor eller dammtorkar eller så.... en liten stund står man still och sedan flyttar man sig en liten bit, står stilla en liten stund igen och så vidare... Och så fort jag stannar lägger Samson sig ner, för att sedan vara tvungen att resa sig så fort jag flyttar på mig..... och så håller han på hela dagarna. Kanske hör det samman med hans dåliga syn och hörsel. Förr hörde, eller såg, han var jag fanns, det gör han inte nu längre, nu måste han förvissa sig om var jag är genom att vara alldeles intill.

Ibland hinner han somna djupt (jag springer ju inte runt jämt), och om jag då har flyttat på mig när han vaknar så är han halvt panikslagen innan han hittar mig. Då kommer han farande i full fart, letar överallt och hör inte när jag säger "här är jag". Han far runt tills jag går fram och tar i honom, då puttar han med nosen på mig och lugnar ner sig och lägger sig sedan vid mina fötter igen. Så för det mesta brukar jag ta i honom så att han vaknar och ser att jag går min väg, men ibland tycker jag att han sover så djupt att han gott kan ligga kvar och sova vidare, men det funkar aldrig, han kommer alltid tassande efter. 

Men ledarskapet över de andra hundarna har han inte släppt än. Senast häromdagen visade han hur suveränt han sköter sitt ledarskap fortfarande. Pecca och Teddy får alltid en slurk filmjölk som nattmat när det är sovdags. Samson vill oftast inte ha, men brukar vara med i köket och kolla så att allt går rätt till. Han dricker däremot lite mer vatten nu än när han var yngre, så han brukar ta sig en vattenslurk under kvällen nån gång.

Häromkvällen sammanföll det här. Precis när Pecca fick sin skål med filmjölk tänkte Samson dricka vatten. Peccas matskål står alltid precis bredvid den gemensamma vattenskålen, och när Pecca har nåt att äta så vaktar han ursinnigt. Han låter livsfarlig, och han är säkert också farlig för den hund som skulle drista till att försöka ta hans mat, men Samson är ju Samson han.....

Som sagt, precis som Peccas matskål ställs ner, tänker Samson dricka vatten ur skålen precis bredvid Peccas matskål. Pecca försvarar förstås sin matskål och morrar ursinnigt, men lilla Samson, 30 kg lättare än Pecca, trippar lugnt fram, morrar lite dovt i ena mungipan och går fram till vattenskålen och börjar dricka. Stora Pecca backar från sin matskål och låter Samson dricka färdigt i lugn och ro, först därefter slänger han sig över sin filmjölk. Underbart......

Men det är annorlunda att ha en gammal hund. Och då menar jag inte det där outtalade samförståndet som man har, eller den otroliga tillgivenheten och gemenskapen, eller den allvetande, kloka blicken som man möts av, utan rent praktiskt är det annorlunda. Samson är ju som väl är frisk för övrigt, men hans dåliga syn och hörsel gör det ibland lite jobbigt både för honom och för oss. Och även om han är pigg och rör sig smidigt för sin ålder, så är han inte ung i rörelserna längre. Han behöver hjälp att hoppa upp i bilen och det finns kvällar när han inte orkar hoppa upp i mattes säng, där han sover. Och han har svårt att acceptera att han är gammal, han vill så mycket, och då måste vi vara dom som sätter stopp. Svårt ibland när man ser att viljan finns...

Men att ha förmånen att få ha en gammal hund är speciellt, enda nackdelen är att man vet att stunden när det tar slut inte längre är så avlägsen. När hunden är en liten charmig valp tror man ju att dom lever i evighet.....