Berättelsen om den påstridiga chokladasken.

Efter trettonhelgen fick jag ju för mig att jag skulle banta (sedan maken klagat på mina växande dubbelhakor)... och det gick väl hyfsat att hålla sig från sötsaker.... ända tills grannen kom hit med en chokladkartong, en Paradis mums...!

Snabbt gömde jag den i ett skåp dit jag sällan har något ärende, men det var så konstigt.... helt plötsligt blev det ärende dit titt som tätt. Men plasten var fortfarande kvar runt kartongen så jag tyckte den stod ganska så säkert där.....  men i det här huset kan man aldrig veta för herrn i huset är, sitt kön till trots, chokladberoende. När han inte kan sova tassar han upp och letar fram chokladkakor ur skåp och gömmor, smaskar i sig en hel chokladkaka i ett nafs, och sedan sover han som en baby resten av natten. Så jag var ju tvungen att kontrollera med täta mellanrum så att chokladslaven inte hittat asken och börjat nalla ur den.... hmm....   

Men asken stod orörd vecka efter vecka, och så kom ju sonen på att han och sambon skulle komma på besök några dagar och då plockades asken fram. Jag närde väl en liten förhoppning att dom skulle länsa asken så att frestelsen försvann ur huset, men dom förmådde inte äta upp alltihop trots att jag i ärlighetens namn plockade i mig några bitar för att hjälpa till.

Så asken stod där på vardagsrumsbordet och viftade med locket så snart man kom i närheten. Jag undvek det rummet på dagarna, men när det blev kväll och TV-dags så satt jag där i soffan och kände de ljuvliga dofterna från chokladen. Men maken satt ju där också (han som inte gillar dubbelhakor, ni vet) så jag kunde ju inte med att ta en enda liten bit fast det vattnades i munnen. Och hundarna smög omkring och sniffade med långa nosar, dom kände också frestelsens dofter.

Men... nu är det så här i huset att husets herre överger TV:n först på kvällen, och jag sitter ofta kvar en stund längre. Och då kan ni tänka er att den där erbarmeliga chokladasken passade på.....  Varje kväll viftade den frenetiskt med locket, viskade förledande att  "en liiiten bit gör inget... kom och ta mig....!  ingen märker nå't.... hundarna skvallrar inte!"  så där höll den på, ända tills jag tröttnade och tog en bit bara för att få slut på tjatet.

Men ni skall väl inte tro att den där eländig asken var nöjd med det inte.....   nej då....  "ta en bit till... en liten en.... en enda bit är väl inget att ha, ta några till...."   så höll den på ända tills jag tappade tålamodet och tog några bitar till. Då äntligen tystnade den.....  men nästa kväll...   då var det likadant igen.

Nääee, tänkte jag, det här går inte...    jag får väl krypa till korset och erkänna min dåliga karaktär....  så en kväll när vi satt där och jag hörde asken ropa och hojta för fullt, då sa jag till maken att han väl kunde äta upp de där chokladbitarna nån natt när han ville ha choklad. Men nej då.... den kunde stå där, han visste var han hade sin egna lilla chokladgömma, han...   chokladasken kunde vi spara!  

Spara...!!  Jo, pyttsan.....   den där skrikande, bråkiga saken var väl inget att spara på,  så med en desperat ton i rösten var jag tvungen att erkänna att  "om du inte äter upp den, så gör nog jag det..."  och då äntligen förstod han.

Men, det är klart.... jag fick ju en syrlig kommentar om det där med karaktär och så...  men i det läget var det ju bara att bjuda på det......    vad gör man inte för att slippa lyssna på en pockande och påstridig chokladkartong???

Morgonen därpå kikade jag försiktigt in i vardagsrummet för att se om kartongen var borta, men icke....  och så fort den fick syn på mig så hojtade den till..... "  hallå! kul.... kom och ta en bit..!"  men jag slank snabbt iväg därifrån.

Varje morgon kikade jag in, och möttes av glada hälsningar och tillrop från den eländiga asken.....  men så en morgon var den borta!  Yiiipiieeee!  snabbt in i makens sovrum... och där, där låg liket efter den påfrestande chokladasken. Tom och uppfläkt låg den där på skrivbordet, och nu var den minsann inte så stor i munnen längre. Inte ett ljud hördes från den och med ett skadeglatt flin bar jag ut den och knölade ner den i soppåsen.....  

Och så var sagan slut......